En blind leder en blind...

Sedan årsskiftet har jag nu, för första gången under min karriär, en lärling. Och frågan jag ställs inför är ju såklart: hur lär jag ut något som jag själv gör med samma själklarhet som äta?! Att tatuera är svårt- absolut, det svåraste jag någonsin gett mig på i hela mitt liv. Fullärd blir jag aldrig, och jag lär mig något nytt varje dag. Men icke desto mindre gör jag det ofta på ren intuition, utan att egentligen tänka på hur eller varför jag gör det.
Det är som att plötsligt ha en liten röst i bakhuvudet som frågar "varför?" precis som min son....
Och nu måste jag försöka komma på exakt varför jag gör saker som jag gör. Min tatueringsstil är ett sån't vansinnigt hopkok av saker som jag lärt mig genom att göra dem, saker jag lärt mig för att andra delat sina erfarenheter med mig, gissningar, vidskepelse OCH inte minst tvångstankar. Försök koka en ätlig soppa på det!

Kul och spännande är det i alla fall! Welcome to my world Olle.